Aktiviteter under 2012

Länkar till rapport från aktiviteterna

> Fredagslunch, årsmöte och ljugarbänk 16 mars 2012

> Fredagslunch den 11 maj, med planerat föredrag av Ulf Björkman

> Fredagslunch 12 oktober och piratjakt i Adenviken

> 23 november fredagslunch

Ett 25-tal medlemmar hade hörsammat kallelsen till kamratföreningens årsmöte på Majorskan. Efter sedvanlig utsökt fredagslunch i kamratlig samvaro var det dags för Per Sundblad med Christer Lokind som sekreterare att lotsa oss igenom dagordningen.

Dessförinnan hedrades de kamrater som lämnat oss med en stilla stund.

Föreningens kärnverksamhet är våra fredagsluncher med intressanta föredrag. Förra året hade vi bland annat Kongo som tema. Åke Christianson och FN-missionen 1962 samt Percy Hansson och FN-missionen 2003.

Vidare kunde rapporteras att vi har en god relation till Luftstridsskolan i Uppsala som är vårt stödjande förband. Föreningen håller sig ekonomiskt flytande och något behov att höja medlemsavgiften från 100 kr föreligger inte.

Avgående styrelse beviljades "full ansvarsfrihet" och fick dessutom förnyat förtroende. Alltså omval över hela linjen inför 2012.

Efter årsmötet hade föreningen kallat till ljugarbänk, ett initiativ som förre ordföranden och hedersmedlemmen Ulf Björkman kommit med. Tyvärr kunde inte Ulf vara med denna gång, men vi hoppas att i maj få höra hans F8-minnen. Inte mindre än tre medlemmar ville bidra med sina hågkomster. Under resans gång anmäldes ytterligare ett inlägg dock ej med direkt anknytning till F8.

Först ut var Rune Nyberg, nyss fyllda 91 år, men fortfarande rak i ryggen. Han ryckte in som volontär 1938 till F8, alltså årsbarn med flottiljen. Han kunde berätta om F8 och andra världskriget. Vakttjänsten kontrollerades då ofta ibland av flottiljchefen själv. Vid en inspektion av vakttjänsten blev han inte igenkänd av vaktposten. Tillsammans marscherade de iväg till flottiljvakten, chefen först med kpist i ryggen och följd av posten!

I början på J 28-eran på F8 kunde inte nylevererade flygplan tas i tjänst på grund av att installationerna inte slutförts vid den en nyöppnad de Havilland-fabrik. CFV, Bengt Nordenskiöld, kom på inspektion och ställde Rune, då flygplanmästare, till svars. Han kunde dock visa vilka kvarvarande åtgärder, och dom var många, som krävdes för att få 28-orna i flygbart skick. Två veckor senare fick Rune order att skaffa pass och åka till fabriken i England. Där han blev kvar ett år!

Henry Thörnblom kom som flygtekniker till F8 i början på 50-talet och erinrade om hur verksamheten kunde te sig på flottiljen under inledningen av kalla kriget. Det fanns då ett överhängande hot mot Barkarbyfältet i form av sabotage och luftlandsättning. Följaktligen hade F8 kuppberedskap som givetvis måste testas då och då. Vid ett sådant övningslarm var Henrik post och kontrollerades i nattens timmar av självaste eskaderchefen. Henrik hade väl inte uppträtt tillräckligt bestämt, varför eskaderchefen kommenterade detta i sin genomgång med följande avskräckande kommentar: Om flygsoldaten inte uppträder med bestämdhet kan han förväntas tillbringa resten av sin tid öster om Ural!

Gert Jönelid var fältflygare på F8 också i början av kalla kriget. Med hjälp av sin noggrant förda flygdagbok fick vi höra mycket om dåvarande jakttaktik, skjutövningar, flyguppvisningar etc.

Gert berättade att han ingått i en division ur F8 som i dåligt väder startade sydväst ut från Barkarby för en skjutövning. Men i stället för att sväng höger efter start svängde divisionschefen vänster. Det hade tillföljd att åtta skarpladdade J 29 passerade på låg höjd över Bromma. Samtidigt stod en mottagningskommitté uppställd där för att hälsa statsminister Erlander välkommen hem efter sitt besök i Moskva. En magnifik välkomsthälsning! Divisionschefen fråntogs befälet omedelbart efter landning!

Gert kunde vidare berätta om en annan välkomsthälsning. Det var sommaren 1956. Hans division ingick i ett förband som skulle hälsa Drottning Elisabeth välkommen när Kungajakten passerade in på svenskt vatten vid Almagrundet kl 0700. Drottningen lär ha blivit föga förtjust i denna tidiga och bullrande hedersuppvaktning. Prins Philip besökte för övrigt flottiljen några dagar senare.

Detta var i samband med ryttarolympiaden. Eftersom fälttävlan gick ute på Järvafältet fick F8 personal permission för att se tävlingarna. Vår kassör berättar att han stod vid ett av hindren tillsamman med några damer i en inte alltför fältmässig mundering. Det var först efteråt som han fick klart för sig att det var Drottning Elisabeth med uppvaktning.

Gert berättade vidare om skjutning i grupp mot Sandbymålet på Öland. Gruppen fick inte kontakt med skjutfältet på radio men anföll och sköt ändå. Målet fick så småningom radiokontakt på en annan kanal och frågade ilsket "Vem f-n är det som skjuter när markörpersonalen är på väg ut?" Den gången kunde det gått illa.

Intressant att höra Gert berätta om den tidens jakttaktik där bland annat framifrånanfall ingick. En inte helt ofarlig metod med snabbt förlopp.

Incidentberedskapen var under denna tid ett rutinmässigt inslag i flottiljens verksamhet. Insats skedde ofta för att identifiera de okända flygplan över Östersjön. Det var oftast amerikanska signalspaningsflygplanen som patrullerade i Östersjön. De hade med sin skog av antenner ett karakteristiskt utseende som påminde om en igelkott. Vid ett tillfälle ingick Gert som rotetvåa och rotechefen föreslog fingerat anfall. Sagt och gjort! Gert berättar hur stort han upplevde "igelkotten" i sitt sikte. Vanligtvis övades mot betydligt mindre målflygplan. Det fingerade anfallet gav säkert ett gott övningsutbyte.

Men efter landning blev han och rotechefen uppkallad till flottiljchefen. Denne hade lyssnat på radiokanalen. Rotechefen fick sig en skrapa för sitt tilltag att fingera anfall. Själv gick Gert fri, han var ju rotetvåa!

Gert erinrade sig några andra episoder och kom bland annat in på svårigheterna vid inflygning på J 29. Vi får komma tillbaka till dessa. Eftersom ljugarbänken alltid finns på plats.

Vi tackar Rune, Henrik och Gert som på ett levande sätt tagit oss tillbaka till den tid då F8 fick visa vad flottiljen gick för i den ansvarsfulla uppgiften att luftförsvara Stockholm. Alla bedyrade trots ljugarbänk att de varit helt sanningsenliga!

Åke Lundberg tog oss tillbaka till mitten av 20-talet och sin hembygd i Västernorrland. Många är innan Åke var född. Han hade som liten hört berättelsen om ett flygplan som fick nödlanda på grund av dåligt väder. Händelsen var en stor tilldragelse i bygden. För många var det första gången de överhuvudtaget hade sett ett flygplan. Givetvis var lokaltidningen på plats. När flygaren dagen efter skulle ge sig iväg hade hela bygden mött upp för att bevittna den spännande starten.

Berättelsen om den dramatiska nödlandningen gick vidare i bygden genom muntlig tradition och Åke började i unga år att intressera sig för händelsen. Han samlade tidningsklipp. Men kunde inte få svar på frågan: Vem var den djärve flygaren? Först många år sedan kunde han i en memoarbok känna igen händelsen. Vem var då författaren, som nödlandat och som skrivit om sitt flygarliv? Jo han skulle så småningom bli chef för flygvapnet.

Rapportör på ljugarbänken: Björn Kristoffersson

16 mars 2012 - fredagslunch och årsmöte

Fredagslunchen den 11 maj samlade ett fyrtiotal medlemmar från när och fjärran för att lyssna på Ulf Björkmans kåseri med rubriken " Flyget på Barkarby under förra seklet".

Till lunchen kunde vi också välkomna ordföranden i Järfälla hembygdsförening Monica Boye-Møller. Denna mycket ambitiösa förening har bland annat intresserat sig för bygdens samhällsutveckling under de senaste hundra åren. Industrin i form av Bolinders samt flyget, först det civila sedan det militära, har varit ett dominerande inslag i Järfälla under förra seklet.

Hembygdsföreningen har för att belysa denna utveckling skapat ett litet museum i Järfälla bibliotek i vilket även föremål från F8 har fått sin givna plats.

F8 kamratförening stöttar givetvis detta initiativ. Om någon medlem har något från sin F8-tid i gömmorna som kan platsa i detta museum hör gärna av er till styrelsen!

Tyvärr kunde inte Ulf komma på grund av sjukdom. Men hans föredrag finns på DVD och den hade han välvilligt ställt till vårt förfogande.

DVD var inspelad i maj förra året, för på dagen ett år sedan, exakt i den lokal där vi nu kunde både se och höra Ulfs intressanta och humoristiska framställning nära nog "live".

Barkarbyfältet uppläts redan 1909 för flygning. Och med Ulf som reseledare fick vi följa fältets utveckling fram till våra dagar.

Med en kavalkad av bilder på civila flygmaskiner som använt Barkarbyfältet fram till F8 tillkomst fick vi en intressant skildring hur detta nya kommunikationsmedel fick en allt mer ökad betydelse för Stockholm. Fram till 1936 var Barkarby Stockholms enda landflygplats med ett internationellt linjenät Det flögs både post och passagerare.

På Stockholm-Barkarby, så skulle vi väl säga idag, passerade många av den tidens internationella kändisar. Charles Lindberg är för oss flygare den kanske mest prominenta.

När Bromma kom till förlorade Barkarby sin betydelse. Samtidigt började mörka orosmoln dyka upp. Tyskland upprustade och testade sina vapen, främst luftvapnet, under det spanska inbördeskriget. Hur sårbara oskyddade städer var demonstrerades tydligt.

Det stod då klart att Stockholm, rikets huvudstad, behövde ett förstärkt luftförsvar och då med jaktflyg som tidigt kunde möta en angripare i luften. Kungl. Svea Flygflottilj F8 kom till och förlades på Barkarby.

Ulf tog upp en annan koppling till spanska inbördeskriget som i hög grad påverkade flottiljens uppbyggnad. Ursprungligen skulle flottiljen byggas på öppet fält med pampigt kanslihus omgivet av stora förläggningskaserner enligt regementsmodell. Hangarerna skulle också byggas väl samlat i fältgränsen.

Men erfarenheterna av luftstridskrafternas effektivitet tvingade fram att byggnaderna spreds ut och förlades så att insyn från luften försvårades.

Lösningen kan vi fortfarande se idag på Kanslihuskullen. Och även hangarerna spreds.

Redan två år efter sin tillkomst blev flottiljen engagerad i internationell verksamhet. Jaktgruppen i svenska frivilligstyrkan under finska vinterkriget utgick från flottiljen.

Tjugo år senare kom J 29-or ur F8 att bilda stommen i F22, som framgångsrikt deltog i Kongo-operationerna. F8 blev då också F22 moder- förband.

Under Ulfs egen F8-tid hände många spännande händelser; nedskjutningen av DC 3-an kanske den mest spännande. Nu fick vi höra Ulfs version av hur det gick till när Chefen för flygvapnet, general Nordenskiöld, gav sig ut på enskild spaning i juni 1952.

Ulf kryddade sin berättelse med egna upplevelser från flygtjänsten på F8. Av dessa förstår man att regelverket med tiden allt mer och mer behövde stramas åt. Buren kom också att betraktas från insidan.

F8 som gardesflottilj där Chefen för flygvapnet tog emot vid officiella besök blev ett normalt inslag i vardagen varvid flottiljens förmåga visades upp för imponerade utländska dignitärer.

I den kanske mest intressanta delen av Ulfs berättelse kommer han in på de framstående personligheter som han mött under sin F8 tid. Den som betytt mest var nog förvaltare Friberg, legendarisk chef för Flygstabens flygavdelning, som utomordentligt väl tog hand om den unge Ulf och beordrade start- och landningsövningar efter en landningsincident med en J 9.

F8 upphörde som jaktflottilj i början på 60 talet och omdöptes till flygkår när luftvärnsrobotarna baserades på Barkarby. Så småningom försvann även de, men krigsbasen var kvar. Men även den avvecklades. Och Barkarby blev bas för Järfälla flygklubb.

Ulf såg potentialen i Barkarby flygfält som centrum för Storstockholms allmänflyg och den utveckling som det skulle föra med sig till gagn för kommunen. Ulfs starka engagemang tillsammans med andra goda krafter hjälpte inte som vi vet. Järfälla kommun hade andra planer och idag efter 100 år har flygverksamheten på Barkarby upphört.

Man kan undra om inte utgången hade blivit annorlunda om kommunens beslutfattare lärt sig sin bygds historia?

Sic Transit Gloria Mundi!

Ulfs DVD överlämnades till Monica Boye-Møller och ingår ni Järfälla hembygdsförenings samlingar.

11 maj 2012 - fredagslunch

12 oktober 2012 - fredagslunch

Pirater i sikte. Starta!

Kamratföreningen gästades denna fredag av överstelöjtnant Robert Karjel från HKV, systemansvarig för Hkp 16, Black Hawk som under våren 2013 kommer att ersätta Hkp 10, Super Puma i Afghanistan.

Dagens föreläsning handlade dock om den Hkp 15-grupp, som han som chef under fyra månader år 2010 deltog med i Operation Atalanta.

Operation grundar sig på FN resolution 1816, som ger omvärlden rätt att hjälpa Somalias övergångsregering att bekämpa pirater och överfall till havs. Huvuduppgiften är dock att eskortera fartyg som transporterar förnödenheter för FN:s World Food Program till Afrikas Horn. Befolkningen där får huvuddelen av sin livsmedelsförsörjning genom detta program. Operationsområdet sträcker sig över Indiska oceanen och Adenviken, en havsyta större än Europa.

Många länder har anslutit sig till Operationen, som leds av EU genom EUNAVFOR. Sverige deltog 2010 med två Hkp 15 men också med en Dash 8 Q-300 ur Kustbevakningen. Uppgift: Havsövervakning

Bakgrunden till Hkp 15-insatsen var ett erbjudande från svensk sida under EU-ordförandeskapet 2009 att ställa HMS Carlskrona till förfogande som ledningsfartyg för Operationen. EU accepterade detta förslag, men kom med ett motbud. Kunde Sverige också medverka med ett helikopterförband baserat ombord på HMS Carlskrona?

Frågan hamnade hos Robert och hans Hkp 15-kolleger och det är i detta läge som hans spännande berättelse tar sin början.

Efter en metodisk analys av uppgiften, operationsområdet, hotbilden, egna förmågan, risker, behov av komplettering av materiel och utbildning etc kunde gruppen ge underlag för ett positivt besked från Sverige.

Det bör nämnas att större delen av sjötrafiken mellan Europa och Fjärran Östern går i Indiska Oceanen, längs Adenviken och genom Suezkanalen. Här transporteras till exempel en stor del av den elektronik, de cyklar, bilar och många andra prylar som vi i västvärlden gärna omger oss med.

FN:s livsmedelstransporter transporteras längs Afrikas kust till Afrikas horn, där befolkningens överlevnad är beroende av att dessa transporter kommer fram.

Alla fartyg som rör sig i dessa farvatten är begärliga mål för den piratverksamhet som utvecklats i området och som mer eller mindre kan verka utan inblandning av några störande myndigheter.

Piraterna är oftast unga afrikanska pojkar som lever under svåra betingelser. Men bakom dessa finns mäktiga intressen. I kamouflage av att vara en fiskebåt men beväpnade med Kalasjnikovs bordar de fartyg långt ut till havs och tar besättningar som gisslan. Sedan krävs rederier och försäkringsbolag på otroliga lösensummor. Piraterna drar sig heller inte för att ta enskilda seglare som gisslan.

Det var under dessa förutsättningar som gruppen hade att verka. Två Hkp 15 B, avsedda för marinsamverkan deltog, utrustade bland annat med ett elektro-optiskt spaningssystem, TV och IR. Beväpning: en kulspruta. Exempel på uppgifter: Spaning och sjöfartskontroll, bordning, räddningstjänst. Carlskrona var för övrigt utrustad med ett avancerat operationsrum och vårdavdelning. En hkp var baserad ombord på Carlskrona och en på den franska basen Djibouti i innersta delen av Adenviken.

Kravet var att helikoptern ombord på Carlskrona skulle vara i luften inom 30 minuter. Med Hkp 15 hölls den tiden med råge. Med högsta beredskap kunde man vara i luften inom några minuter efter exempelvis larm från ett handelsfartyg om misstänkt piratverksamhet. Tidsfaktorn kunde här vara avgörande för att hinna upptäcka pirater innan bordning skett. Vid upptäckt kunde piraterna kasta sina Kalasjnikovs överbord och sedan uppträda som en fredlig fiskebåt. Beredskapstiden var alltså helt avgörande för om operationen skulle lyckas!

Den svenska helikoptergruppen avlöste en italiensk grupp som opererade en tung tremotorig helikopter typ EH 101 Westland Agusta Bell "Merlin", vars uppgift egentligen är att fälla torpeder och sjunkbomber. Det var knappt att den innehöll 30 minuters beredskap. Ett piratförlopp kunde därmed vara överspelat innan helikoptern kommit i luften. Vi kan konstatera att även i detta sammanhang gäller "Small is Beautiful".

Under den svenska insatsen genomfördes inga kapningar. Detta kan tolkas som att den svenska insatsstyrkan var effektiv och snabbt i luften men naturligtvis också på operation Atalanta som sådan.

Det var också intressant att ta del av den svenska värdegrund som låg bakom taktisk inriktning och utnyttjande av varningsskott och verkanseld. Robert belyste de uppenbara svårigheterna att särskilja pirater från legitim verksamhet som fiske, kusttransporter mm. Han betonade också gruppens policy att även pirater var människor och skulle behandlas som sådana.

Ett belysande exempel var en rank mindre båt överlastad med män, kvinnor och barn överlastat som upptäcktes med kurs mot arabiska halvön och rörde sig in i farleden mot Suezkanalen. Den identifierades så småningom som flyktingbåt vars passagerare troligen betalat en stor summa pengar för att söka sig ett bättre liv. En uppföljning dagarna efter visade att de sannolikt lyckades nå land och förhoppningsvis så småningom också ett bättre liv.

Vad andra nationers avvikande värdegrund kunde medföra gav Robert också exempel på.

Vi fick en stor förståelse försvårigheterna att operera över stora havsytor och inte minsta ta sig tillbaka och landa på Carlskrona. Förutsättningarna för att landa under sjöhävning visades med en film tagen från helikopterns cockpit. Utan tvekan krävde detta gedigen kunskap, utbildning och träning, men också stark motivation för hela uppgiften som sådan.

Farvattnen utan för Afrikas Horn skulle man kunna karaktäriseras på följande sätt. Där möter den fattiga världen den rika, en klassisk konfliktorsak. Att människor försöker att ta sig ur en hopplös situation är förståeligt. Men att mäktiga intressen utnyttjar enskilda människors strävan till ett bättre liv genom att utföra piratdåd måste förhindras. Det verkar som om Operation Atalanta fått en positiv effekt eftersom antalet piratdåd efter hand avtagit.

Robert kunde bekräfta att lösensummor har betalts ut. Förhandlingar sker via advokater och försäkringsbolag. I detta sammanhang torde gisslans välbefinnande och värde vara ett lika stort eller större förhandlingsargument än lastens värde.

Exempel på att lösen betalats ut är den danska familj som för något år sedan togs som gisslan sedan de uppbringats av pirater.

Intrycket är att den svenska insatsen genomfördes mycket professionellt. Man måste beundra gruppen som tog sig an den svåra och farliga uppgiften att säkra sjöfarten i Adenviken.

Om Du vill veta mer kan Du söka på Operation Atalanta på Google.

23 november 2012 - fredagslunch

DC 3-an och Catalinaaffären i ett vidare perspektiv

Ett femtiotal medlemmar mötte upp till fredagslunchen den 23 november 2012 och bland dessa tre nya, som hälsas hjärtligt välkomna!

Dagens föredragshållare var hämtad ur våra egna led nämligen Christer Lokind, Han gav oss ett vidare perspektiv på nedskjutningarna av DC 3-an och Catalinan sommaren 1952 i kalla krigets inledningsskede. Med sin bakgrund i strilsystemet, sitt arbete på FRA, sin medverkan i DC 3-ans haveriutredning och forskning i övrigt i ämnet torde Christer vara den i dag som har den bästa överblicken av händelserna över Östersjön för sextio år sedan.

Då pågick Koreakriget. Ännu återstod ett år till vapenvilan 1953, ett tillstånd som fortfarande råder. I kraftmätningen mellan Väst och Öst främst i Europa och Asien uppstod skärmytslingar oftast i luften som utvecklades till heta krig begränsade till tid och plats. Det är med dagens ögon påfallande många överflygningar, incidenter, beskjutningar och till och med nerskjutningar som inträffar åren efter andra världskriget och under hela femtiotalet. I Europa förekom incidenter längs hela gränsen mellan Nato och WP. Till och med civila flygplan blev beskjutna på väg till Berlin.

Även Östersjöområdet berördes av kraftmätningen mellan Öst och Väst. Christer belyser det med några händelser som i det svenska perspektivet kanske kommit något i skymundan.

Redan 1950 hade den först allvarliga incidenten i luften över Östersjön ägt rum. Ett amerikanskt flygplan av typ PB4-Y2 Privateer blev nerskjutet utanför Liepaja. Händelsen kom till den svenska allmänhetens kännedom i pressen eftersom svenska fiskare hade fått upp flygplansdelar i sin trål.

En annan remarkabel händelse inträffade i april 1952 d v s bara två månader före nerskjutningen av DC 3-an och Catalinan. Tre flygplan av typ RB-45C från amerikanska flygvapnet men med brittiska nationalitetsbeteckningar och med brittisk besättning startade från en bas i England, lufttankade över Danmark flög sedan enskilt österut på 10 000 meter in i Sovjetunionen mot norra Baltikum, mot Moskva respektive ner mot Ukraina med uppgift att med radarspaning utspana tänkbara anflygningsvägar in i Sovjetunionen. Operationen var naturligtvis också en test på det sovjetiska luftförsvarets förmåga. De tre flygplanen återvände efter en tämligen händelselös tio timmar lång flygning. Den väckte naturligtvis stor uppståndelse i Sovjetunionen och en genomgripande utredning om luftförsvarets brister blev följden.

Intressant är som Christer framhöll att Chefen för flygvapnet general Nordenskiöld bara någon månad senare besöktes av Air Marshal Cohrane under vars befäl flygningen hade genomförts!

Hösten samma år planerades en liknande operation med RB45C. Men den ställdes in på grund av att den ansågs för riskfylld. Men i april 1954 startade tregruppen på nytt en flygning in över Sovjetunionen. Målet för gruppchefen var bland annat Kiev-området. Men denne blev upptäckt av radar och kom under luftvärnseld. Jaktflygplan sändes också upp. Uppdraget avbröts och gruppchefen landade med bränslebrist på en flygbas i södra Tyskland. Övriga två i gruppen landade på ordinarie bas efter fullgjort uppdrag utan incidenter.

Ytterligare en händelse inträffade sydost om Öland då en Mercator ur den amerikanska marinen blev beskjuten av sovjetisk jakt. Flygplanet kunde ta sig tillbaka mot Köpenhamn och vidare ner mot Wiesbaden efter bland annat ha passerat över svenskt territorium oupptäckt. Det är först efter kalla kriget slut som denna händelse blev känd för svenska myndigheter.

Dessa händelser speglar väl det osäkra säkerhets- och miltärpolitiska läget som rådde i början på kalla kriget.

Tillbaka till juni 1952. Men först några ord om den flygburna signalspaningen som utvecklades ur den svenska inhämtningen under andra världskriget. Uppgiften nu var att främst att skaffa underrättelse om sovjetisk utveckling av radar, navigeringssystem, eldledning, fjärrstyrning mm. Dessutom skulle radioförbindelser avlyssnas, men det var av mer underordnad betydelse. Inledningsvis användes ett bombflygplan av typ B3. 1951 beslöts att ersätta B3-an med två DC 3-or, som tillfördes F8.

Flygningarna kom gång redan 1951 med tills vidare Bromma som bas givetvis under sträng sekretess. Mot bakgrund av det kärva läget och de allvarliga incidenter som inträffat skedde flygningarna i internationell luft väster om mittlinjen mellan Gotland och den baltiska kusten.

Hur själva nerskjutningen gick till är väl kartlagd genom de sovjetiska dokument som gjorts tillgängliga, intervjuer med Mig 15 -föraren samt haverirapporten, som kunde göras efter bärgningen av DC 3-an. Vi kan därför lämna detta därhän. Dock kvarstår naturligtvis fortfarande en hel del frågetecken, som kanske i en framtid kan rätas ut om ytterligare sovjetiska dokument kan göras tillgängliga. Kanske då den största frågan, varför och vad hände med de fyra i besättningen som fortfarande saknas får ett svar?

Det sovjetiska luftförsvaret disponerade radarstationer som väl täckte det aktuella området öster om Gotland, varför något behov av startrapporter från Bromma inte fanns. Beträffande spaning mot den marina övningen var det som tidigare nämnts en sekundär uppgift. Och skulle den ingått hade flygvägen sannolikt sett annorlunda ut. Nu skedde flygningen enligt standardrouten.

Avslutningsvis kan vara värt att nämna att nerskjutningarna av DC 3-an och Catalinan tas upp boken "I hans majestäts tjänst", en biografi över Curt Juhlin Dannfelt av journalisten Staffan Thorsell. Dannfelt var militär- attaché i Moskva 1952 och kommenterade händelser i rapportering hem på följande sätt enligt Thorsell:

"Angreppen på de svenska planen markerade en vändpunkt i de militärpolitiska förhållandena i Östersjön. Ryssarne hade bestämt sig för en hårdare hållning än tidigare. Men det var inte en markering mot just Sverige utan mot västmakterna i allmänhet. Ryssarne var inte angelägna att söka sak med Sverige och svenskarna. Man fick räkna med nya incidenter men man behövde inte se dem som förberedelser till ett angrepp mot Sverige.

Men man måste komma ihåg skriver Dannfelt

"att Sovjetunionen följer de svenska flygningarna över Östersjön i riktning mot de ryska kusterna med ständigt ökad misstänksamhet. De betraktar flygningarna som ett led i en spaningsverksamhet som även Atlantpaktsländerna har intresse av och hoppas få utbyte av."

Christer har förtjänstfullt bidragit till att ytterligare information kommit fram på en händelse som berörde inte bara F8 utan alla i flygvapnet, ja hela svenska folket. Stort tack Christer för en fördjupad intressant 60-årig tillbakablick!

Vill Du läsa mer om de engelska flygningarna över Sovjetunionen i kalla krigets början? Gå in på www.spyflight.co.uk/scul.htm "Op Ju Jitsu"